ivantanpaettliv

I tisdags fick jag så äntligen börja räkna dagar. Lite senare än jag trodde, men jag hade kanske ingen ägglossning förra månaden heller. Eller så är det min viktnedgång som påverkar menscykeln. I morse sa vågen -5,9kg. Några kilo till så... Men nu är jag i allafall i gång med räknandet. Dag 3 idag. :-)

...närmar jag mig tillståndet "redo". Jag har tappat ytterligare drygt ett kilo i vikt. Skönt! Mentalt börjar jag känna mig mer redo också. Har faktiskt börjat drömma om graviditeter. Även om nattens drömmar var oerhört jobbiga, inga bra graviditeter och mycket skumma fel på barnen, och en läkare som tyckte att ett barn inte var värt att leva så han tog livet av det utan att fråga mig..., så känns det ändå bra att jag har kommit så långt att jag kan se fram emot en graviditet igen.

I helgen är det troligtsvis dags att börja räkna dagar, så jag vet sen när ägglossningen kommer. Spännande!

Det blev inget försök den här månaden. Jag ville inte. Jag kände att jag måste få lite tid att vara jag. Inte på väg att bli gravid, inte gravid, och inte heller strax efter en graviditet. Jag måste få vara bara jag. Ägglossningen (om jag hade någon, jag har inte känt av den) borde ha inträffat i helgen som nu var, alternativt så inträffar den idag eller i morgon om jag är sen (om den nu kommer alls den här månaden, det vet jag ju inte). På ett sätt känns det stressande att veta att vi aktivt väljer bort att försöka den här månaden. Men jag vet att jag gör rätt. Jag behöver det här. Bland annat så behöver jag få gå ner i vikt. Hittills har jag tappat 3,5 kg (på två veckor). Det känns rätt bra. Jag är nu nere på den startvikt jag hade när jag blev gravid med Alfons. 2 kg till och jag är nere på startvikten för graviditeten med Harry, och ytterligare 5 kg sen och jag är nere på startvikten för graviditeten med Milo. Ytterligare 1-2 kg ner är min normalvikt. Målet är dock inte att ta mig hela vägen dit, utan målet är att gå ner 5 kg till. Sen är jag redo.

...att kissa på en sticka. Jag hade glömt att det skulle göras men nu är det gjort. Med negativt resultat så klart. Precis som det skulle vara. Då vet jag att alla graviditetshormoner är ur kroppen. Efter de andra missfallen har jag gjort det efter två veckor, men jag glömde som sagt bort det den här gången.

Nästa gång jag ska kissa på en sticka hoppas jag att det är mer spännande. Och att resultatet blir ett annat.