ivantanpaettliv

Det är skönt att känna att den inneboende rör på sig. Och det känner jag nästan varje dag nu. Jag tror att det är det jag känner i allafall. Jag vågar inte vara helt säker, även om jag är typ 90% säker. Och varje gång jag känner rörelser så kommer det helt av sig själv ett leende på mina läppar. Lycka!

Det pickade på så fint i min mage. :-) Hjärta, magsäck, urinblåsa, hjärna och överläpp såg alla bra ut. Jag var mest fascinerad över att han kunde kolla överläppen och alltså konstatera att det inte finns någon läppspalt.

Dock sov krabaten och ville inte alls vara med på någon riktigt bra bild. Här är den bästa vi fick till. Huvudet syns lite från snedden till vänster på bilden. Vänster öra syns. Fattade jag det rätt så är de svarta fläckarna i magen hjärtat och magsäcken. Höger arm har krabaten nästan framför ansiktet, och vänster syns ovanför huvudet. En liten bit av vänster ben syns också, men det mesta av benen är utanför bilden.

Lill-krabaten!

Så nu kan jag andas igen! Barnmorskan som gjorde ultraljudet sa att han såg min ångest när jag kom in, och att det var skönt att se att det hade släppt när vi gick därifrån.

Och vi behöll dessutom dateringen från KUB-testet, då den är exaktare och dateringen idag bara avvek någon dag.

.... har svårt att andas och var nyss så yr att jag trodde jag skulle tuppa av.

Men vad tror ni jag gör? Jo, jag plågar mig själv med att gå igenom bebiskläderna vi redan har, och surfar efter mer bebiskläder på Tradera...

Jag är inte frisk, jag vet....

1 timme och 27 minuter kvar...

....är det dags för domen...

Andas, andas...

Jag har sovit riktigt illa de senaste nätterna, så i natt blir det en Lergigan. Förhoppningsvis kan en natts god sömn få mig att inte flippa ur i morgon. Men just nu är det jobbigt.... Jag får påminna mig själv om att andas ordentligt, och att försöka slappna av. Lättare sagt än gjort.... Jag är livrädd inför ultraljudet i morgon!

Den inneboende beräknas vara ca 20 cm lång nu. Fascinerande.

Jag känner av ångesten till och från. De här kommande dagarna kommer nog att vara jobbiga. Sista dagarna innan domedagen... Det känns verkligen som om ultraljudet på måndag är avgörande. Lever den inneboende då, kommer allt att gå bra. Känns det som. Så nu försöker jag prata med Sprattlet och försöka övertyga h*n om att i allafall överleva till på måndag. För då kommer allt att lösa sig av sig själv sen. Skumt kanske, men så tänker jag. Och ser allt bra ut på måndag kommer jag troligen att berätta officiellt om den inneoende.

Jag är för övrigt sjukskriven från idag. Ångest + ryggont (av kassan) känns inte som en bra kombination, framförallt inte när jag är gravid. Så jag pratade med min chef i går, och sjukanmälde mig från idag. Det känns både bra och jobbigt.

"Det är faktiskt så att snippan är alldeles för liten för att en bebis ska komma ut där i från!", berättade Minea för mig nu i kväll. "Bebisen måste komma ut på annat sätt".

Min förklaring att snippan blir större när bebisen ska komma ut, skrattade hon bara bort, som om jag vore knäpp...

För övrigt känner jag av ångesten till och från. Krypet i kroppen kommer och går. Jag berättade för min chef tidigare idag om hur jag mår, och jag ska ta en dag i taget nu framöver, tills ultraljudet är gjort. Han är beredd på att jag nog inte fixar många dagar till, och det känns bra att han är det.

På måndag är det dags för rutin-ul. Och jag panikar litegrann. Jag trodde nog att det skulle kännas bättre nu, med tanke på hur många ul jag gjort hittills, men det känns oerhört jobbigt ändå. Det är som att just rutin-ul:et är extra laddat för mig. Och det är ju inte så konstigt.

Så paniken och ångestkänningarna kommer och går. Än så länge har jag fått det att släppa genom att lägga mig ner och känna efter rörelser. Men i morgon är det jobb... (jag har varit ledig de sista fyra dagarna) Hur jag ska kunna lägga mig och vila för att känna rörelser när paniken kommer och jag är på jobbet, vet jag inte...

Jag skulle verkligen vilja kunna skruva fram tiden och få måndagen överstökad...

Nytt ultraljud idag. Och allt ser fortfarande bra ut. Bebisen sprattlade på och var som vanligt svår att riktigt fånga på en bra bild. Barnmorskan kollade igenom hjärtat, hjärnan, urinblåsan och magsäcken, och allt ser ut som det ska göra. Skönt! Och storleken stämmer utmärkt med de 16+6 som jag gått idag.

Huvudet är till vänster, magen neråt och benen till höger.

Sen fick jag testa något riktigt roligt - ett 3D-ultraljud. Det var väldigt häftigt att se, även om bebisen såg lite "guppig" ut, då allt som ligger tillräckligt nära, ser ut att ligga på bebisen. Barnmorskan lyckades fånga bebisen när den såg ut som den försökte få in fingrarna i munnen.

Man ser huvudet snett bakifrån, örat, halsen och fingrarna som försöker hitta munnen. H*n försöker få in båda händerna samtidigt. :-)

Idag var jag till barnmorskan. Allt såg bara bra ut.

Vecka; 15+5
Vikt; +1kg sen förra gången (+3 kg totalt)
Blodtryck; 120/75
Hjärtljud; 165
Sf-mått; drygt 16 cm

Hon fick jaga den inneboende ett bra tag för att kunna höra hjärtljuden. H*n snurrade runt så där inne att så fort hon fångat hjärtljuden så försvann dem igen. Men så kände jag en spark och då försökte hon lyssna runt det området och då gick det att höra dem tillräckligt länge.

Sf-mått är inget som man brukar mäta i den här veckan, men hon tyckte bara att det var kul att kolla då det så tydligt syntes en bulle då jag la mig ner.

Nästa koll blir på tisdag nästa vecka, då det är dags för ett nytt ultraljud på spec mvc.