ivantanpaettliv

Jag fick inte det svar jag ville ha på vul:et. Jag fick inga direkta svar alls. Hon kunde se hinnsäcken och gulkroppen. Det såg hon med vanligt ul. Och med vul-apparaten fick hon ingen bra bild, men tyckte att hon såg ett minifoster. Men det var för litet för att det skulle gå att se om det fanns hjärtverksamhet. Så jag har fått en ny tid för vul på torsdag.

Men jag känner mig inte så orolig. Jag känner mig gravid, "tung" i nedre delen av magen, ömma tunga bröst, ett illamående som kommer och går, och tröttare än vanligt (var tvungen att ta en power-nap på 40 minuter efter lunch idag).

Förhoppningsvis kan vi se något på torsdag istället.

Det klockslaget är det som jag med bävan ser fram emot. 14.15. Strax därefter vet vi (förhoppningsvis) om den inneboende lever eller inte. Jag är väldigt nervös, men jag tackar min medicinering för att jag inte flippar ur utan klarar av att behålla lugnet. Hyfsat lugn iallafall.

Imorgon är det dags för vul. Och jag är riktigt rädd. Eller egentligen är jag inte rädd, men det känns läskigt att komma tillbaka i lokalerna på spec mvc. Jag har varit på så många dåliga ultraljud där, att bara själva lokalerna skrämmer mig. Skulle det gå skulle jag be dem att få göra mitt vul i korridoren i stället. Eller... Ok, kanske inte. Tanken på att visa hela härligheten för alla som råkar passera, kändes mer läskigt än att vara inne i lokalerna på spec mvc...

Jag vill så gärna att allt ska vara bra och att det växer ett pyre med tickande hjärta och i rätt storlek i min mage. Men jag känner att jag inte vågar hoppas på riktigt. Jag försöker att inte låtsas om att jag är gravid, bara för att jag inte ska bli så ledsen ifall det inte ser bra ut.

Så har det då kommit. Illamåendet. Jag är så där konstant åksjuk hela tiden, förutom när jag sitter helt stilla eller äter. Faktum är att jag nästan längtar efter att få kräkas, för då vet jag att det i allafall släpper ett tag.

När jag skulle hämta på förskolan idag, så hann jag bli riktigt arg på två bilister på vägen. En som ignorerade att jag kom från höger och gjorde sin vänstersväng så att jag fick tvärbromsa för att inte köra in i honom, och en som körde så långt in i rondellen när han väntade på sin tur, att jag inte kunde hålla yttervarv när jag skulle rakt fram. Jag är normalt inte hetlevrad på vägen. Irriterad kan jag bli, men jag brukar inte bli arg. Strax innan jag for hade jag också fått ett utbrott på en telefonförsäljare som ignorerade att de inte får ringa på mobiltelefonen (om jag inte lämnat ut det numret till dem, eller om jag redan är kund hos dem och de har ett liknande erbjudande, vilket jag inte gjort/är till/hos detta företag).

Och nu slog det mig plötsligt, att nu är den här - graviditetsilskan. Jag har en tendens att bli väldigt hetlevrad när jag är gravid. Då bråkar man inte ostraffat med mig! Så passa er! ;-)

Jag tänkte häromdagen att jag nästan mår lite för bra. Jag borde vara både tröttare och hungrigare. Också kom idag. Och idag är jag trött. Och hungrig. Dock är jag inte alls sugen på mat. Choklad däremot... "Feed me!!", säger jag bara. Illamåendet har jag inte känt av så mycket än i allafall, men det brukar ju dyka upp som en klocka runt 6 fulla veckor, så det lär nog komma någon av de närmsta dagarna.

Nu ska jag äta. Igen.

Jag har lovat mig själv att inte låta graviditeten ta över den här gången. Jag fortsätter att träna ungefär som jag brukar och jag försöker att leva som vanligt. Det där med kaffet har jag slutat bort att försöka med. Det har i allafall inte gått hittills. Jag glömmer av mig hela tiden. Någonstans tror jag att jag försöker låta bli att fokusera så mycket på graviditeten just för att jag är så rädd att bli besviken igen. Att det ska skita sig den här gången också. Då är det bättre att försöka leva som vanligt. Och ta dagen som den kommer. Jag har inte ens full koll på vilken vecka och dag jag är i, jag måste räkna efter för att komma på det. Så livet forsätter som vanligt. I allafall fram till fredag nästa vecka. Då är det vul. Jag är så rädd att jag inte ens vågar tänka på det. Jag lever som vanligt också får vi se hur det går.

Jag var på skolan idag, också skulle vi fika. Jag köpte kaffe som vanligt. En kaka blev det också. Åt kakan, smuttade på kaffet. Halvvägs ner i koppen slog det mig... Men attans!! Jag skulle ju inte dricka kaffe! Jag brukar försöka undvika det när jag är gravid. Jag är ju inte den som dricker kaffe varje dag i vanliga fall heller, så det brukar gå fint att låta bli det under graviditeterna. Men tydligen är minnet som hos en guldfisk, för jag hade redan glömt att jag är gravid igen. Hur jag nu kunde glömma det... Med molvärk och bröst som värker borde det inte gå att glömma. Men men. Imorgon är en ny dag. Då ska jag ta tag i detta med undvikande av kaffe. Om jag kommer ihåg det.

Igår eftermiddag ringde jag spec-mvc. De hade sagt att jag skulle höra av mig så fort jag testat positivt. Jag fick till och med lova att jag skulle höra av mig samma dag. Men varför jag skulle höra av mig så fort vet jag inte, då de ändå inte startar behandling förrän de sett ett pickande hjärta. Så om lite drygt två veckor ska jag dit, för ett jättetidigt ultraljud. Det känns skönt att få en så pass tidig bekräftelse på hur det ligger till. Oavsett om det då är bra eller dåliga nyheter.

Nu går jag mest runt med ett glatt pirr i magen. Jag vet inte om det är medicinen jag äter som påverkar, men jag känner mig egentligen bara glad. I princip ingen oro alls för hur det kommer att gå.

...och massa känslor!

Tjohooo!!

I och med detta kommer jag också att släppa in fler hit till den här bloggen. Ni är bara fyra som vetat om den från början. Nu lägger jag till ytterligare några.

Idag är det dag 26. Jag har ju normalt en cykel på 25-26 dagar (fast bara 24 förra månaden), men mensen lyser fortfarande med sin frånvaro. Kroppen skriker gravid, men testet i morse var negativt. Jag har tidigare fått positivt som tidigast redan på dag 23 och som senast på dag 28. Så det är bara att avvakta. Även om kroppen beter sig som om den vore gravid så litar jag inte riktigt på den. Den har lurat mig en gång tidigare... Då var jag helt säker på att jag var gravid, och eftersom vi just då inte gjorde aktiva försök så var det en lättnad när mensen sen kom, ett par dagar sent.

Så spänningen är olidlig. Jag har ännu inte bestämt när jag ska testa nästa gång. I fall inte mensen dyker upp alltså.

Ni som följer min andra blogg också, vet ju att jag inte mår så bra just nu. Jag har fått antidepressiv medicin utskriven och jag började äta den igår. Även om jag bråttades med stora våndor huruvida det är bra att äta den om jag nu skulle vara gravid. Men den läkare jag träffade är även gynekolog och hon sa att det är den medicin de skriver ut om en gravid behöver. Jag läste fram och tillbaka på nätet i går och har kommit fram till att det som är den huvudsakliga risken, är att barnet ska få utsättningssymtom efter förlossningen. Alltså bör medicinen sättas ut senast två månader innan förlossningen. Och skulle jag vara gravid nu, så hinner vi det även om jag äter den i den rekommenderade längden på 6 månader. Men lite jobbigt känns det ändå... Fast jag läste också att ångest faktiskt kan skada barnet mer, så på så sätt känns det rätt att behandla. Tanken dök då också upp och det kan ha varit mina ångestattacker som faktiskt orsakade Alfons död. Jag hade mycket ångest under graviditeten med honom...

Jag är i allafall på dag 22 idag. Lite nervöst känns det. Jag hoppas. Kanske konstigt att jag mitt i denna röra med att jag mår dåligt, ändå hoppas på att jag ska vara gravid. Men hoppas det gör jag. Längtan är starkare än förnuftet.